I sagornas värld.

Kan ni tänka er, hur mycket mitt liv ändrades sommaren 2017?

Den sommaren jobbade en av mina bästa vänner på Astrid Lindgrens Värld. Jag hade aldrig hört talas om parken innan hon berättade om jobbet, trots att Astrid Lindgren alltid varit en stor del av mitt liv. Jag blev bjuden ner till Småland och under fem underbara dagar fick jag bara sitta där, i parken bland teater och sagovärldar. Under dessa fem dagar ändrades hela min livsplan. Jag hade insett att man faktiskt kunde jobba runt teater och berättande. Den hösten sökte jag mig till Uppsala stadsteater och fick jobb som publikvärd. Det året var ett av mina lyckligaste, det kändes som om jag hittat hem.

Det var genom studierna som jag återigen hamnade på Astrid Lindgrens Värld vintern 2018. När Kulturhuset i Stockholm nekade praktikanter på grund av flytt så hörde jag av mig till Astrid Lindgrens Värld och frågade om de inte hade plats för en blivande formgivare som älskade sagor. Och kan ni tänka er, det hade de – på Utvecklingsavdelningen. Där spenderade jag mina LIA-perioder med att illustrera och bolla fram konceptidéer för framtida sagomiljöer. Återigen infann sig känslan av att vara på rätt plats.

Fyra år efter den där magiska och omvälvande sommaren så är jag numera bosatt i Vimmerby med min sambo som jag träffade på Astrid Lindgrens Värld 2019. Jag jobbar fortfarande inom företaget och driver samtidig eget som illustratör. Allt på grund av fem underbara dagar i sagornas värld.

Är det inte lustigt, vilka vändor livet tar?

26.12.21

Ett par skälvande dagar kvar av 2021.

Jag hade en bild av att min julledighet skulle vara fylld av skapande. Jag skulle illustrera, skriva både noveller och sagor samt bolla fram nya projektidéer. Men så kom tiden och stressade på. Bland mina kreativa planer trängde sig andra behov fram. Behovet av ett tydligt ”nu”. Av att stanna upp och samla på burk. Känslan av att vara omgiven av en stor familj. Insupandet av syskonbarn som växer och växer, mellan gångerna jag kommer på besök. Jag har illustrerat en del, men hela tiden med känslan av att det stjäl både fokus och tid från allt det där andra. Det där som jag inte kan få annat än under julledigheten. Jag blir kluven. Försöker hitta tid och plats, där bara jag kan existera. Det är en svår balansgång.

Hur gör ni, när ni balanserar?

Art vs Artist

Art vs Artist.

För ungefär ett år sedan så gjorde jag min första seriösa illustration med färg. Det var en illustration till Uppsala stadsteaters julkalender. Jag var tvungen att kämpa så mycket för att få det som jag ville. Sedan dess har jag försökt lära mig mer om färg och hur jag vill och kan använda det. Jag är inte riktigt där jag vill vara, men på god väg. Oavsett så är det roligt att se hur långt jag har kommit på bara ett år. Det blir ett spännande 2022.

Hur utmanar du dig själv, just nu?

Patreon.

Använder ni Patreon? Om man söker på diverse videos om hur man lyckas med Patreon så kommer man genast till en mängd semietablerade konstnärer som redan har runt 20k följare på Instagram och som livnär sig på sin webbshop. Jag är inte en av dem. Och det verkar som om jag redan har hoppat över en del förberedande steg i processen att bli framgångsrik på Patreon. Men inte är jag den som ger upp för det, istället kommer ni att få följa min resa från endast 151 följare på Instagram och 0 patrons. Jag ser det som en utmaning, att lyckas utan att redan vara lyckad. Börja följ, så får ni uppdateringar direkt i mailen när det händer någonting nytt.

07.12.21

Jobbsökandet.

En liten bubbla där man för varje mail, varje annons och varje inlägg målar upp en ny framtid. Man hamnar på en helt ny plats. I nya sammanhang och med nya kollegor. Framtiden, den ständigt skiftande framtiden.

Ena dagen säger framtiden att jag ska jobba på en stor byrå, i kostymbyxor och skärmglasögon. Andra dagen säger framtiden att jag ska resa runt på spännande uppdrag, genom hela landet. Med en ryggsäck som är för tung och tågvagnen som kontor. Det är någonting fint, i det föränderliga. Allting är möjligt och vägarna är många.

Just idag säger framtiden att jag ska jobba på ett läromedelsförlag, en kombination av allt jag någonsin velat göra. I stickade tröjor och med kaffekoppar i alla regnbågens färger.

Vi får se vart vi hamnar, framtiden och jag.

Men roligt har vi, i jobbsökandets bubbla.

Att vara mån om jaget.

I skrivandets stund sitter jag och slits mellan viljan och orken. De drar i mig, som i en dödlig kamp. Orken har satt ner foten och jag tror inte att viljan går segrande härifrån.

Om en vecka ska jag stå och sälja mina illustrationer på en julmarknad. För allra första gången. En jätterolig grej. Men i nuläget har jag bara två illustrationer färdiga och tre som ännu ligger och skvalpar i bakhuvudet. Jag skulle illustrera dem ikväll, men jag orkar inte. Jag är helt slut. Utmattad. Försöker hålla mig i rörelse, ständigt framåt, men jaget hinner inte med. Det skyndar efter mig, genom meterhög snö i bara tofflorna. Det halkar och hasar och glider. Tofflor fungerar inte särskilt bra, i isblandad snö.

Så jag lämnar min dragkamp. Viljan och orken får lugna ner sig. Kanske prata om saken. Själv ska jag koka en kopp te och invänta jaget. Kanske kan vi illustrera lite mer imorgon. Bara jag stannar upp, ikväll.

Tofflorna ställer vi på tork.

28.11.21

Ibland känns det som om jag drömmer för stort. Ni vet, dagar när man känner sig sådär liten. När lägenheten är för stor och tryggheten gömmer sig under täcket. Dagar när man knappt vågar ta plats. Drömmarna breder ut sig. Stora och omöjliga. Som väldiga vidunder, fyllda av all min längtan. Hur kan man någonsin nå upp till sådana drömmar, när jaget är så litet att det knappt syns?

Men så finns det andra dagar. Dagar när det känns som om allting existerar, bara för min skull. För min blick. Och för min njutning. Varenda liten trädtopp. Varje stenröse och solkatt. Ni vet, dagar när man känner det i hela kroppen. Att det här är mitt liv. Mitt enda liv. Så varför skulle inte jag få drömma? Precis hur stort som helst.

Mina drömmar må vara stora som vidunder,
men de finns.

De tar plats.

Och de är mina.

Svenska freds | 2021

Det var en sommardag 2017. Jag hade skissat på en modern Karl-Bertil Jonsson och ville trycka mina egna julkort. Jag frågade Per Åhlin om lov, för att göra det i rätt ordning. Han sa ja. Vi gjorde lite korrigeringar, tog bort knappar och fixade till näsan. Sen satt jag där med mina julkort. Inte visste jag då, att jag fyra år senare skulle få illustrera honom igen. Denna gång till Svenska freds- och skiljedomsföreningens julkampanj 2021. Per Åhlin hade sagt ja en andra gång.

Vi kan aldrig veta vilka frön vi planterar för framtiden. Om ett projekt någonsin leder till ett annat. Det kommer alltid som en överraskning, när dessa frön växer och utvecklas. Men tänk.

Så fint det kan bli.

Vi tar det från början.

Mitt namn är Jenny.

När jag föddes, tre månader för tidigt och alldeles för liten, ville mina föräldrar ge mig ett rejält namn. Pappa föreslog Jenny. Mamma sa nej. Hon tänkte bara på Jenny Nyström och hennes tomtar. Men Jenny var rejält och så fick det bli. Och illustratör, det blev jag. Tomtar till trots.

Genom den här bloggen får ni följa mina projekt. Från trevande skiss till färdig illustration. Från första utkast till finslipad produkt. Ni kommer att få läsa om mina tankar och reflektioner kring jobbet som illustratör. Hur man balanserar och skapar plats. För livet och för konsten. Och jaget däremellan.

Det blir abstrakt och konkret, i en salig blandning. Som en tjuvkik i mitt innersta.

Välkommen.

WordPress.com.

Upp ↑

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång